Så här ser eländet ut, ingen vacker syn men renoveringsbar.
The wreck looks like this, not a beauty but restorable.
Höger sida:
Kapitel 1 2002-03-31 Chapter 1
Historien om det hela med K11 sträcker sig så långt bak i tiden som 1967.
På den tiden var jag 16 år och efter att ha åkt M12S (moped) så vart det dags för
körkort på lätt motorcykel. Självklart så vart det en Suzuki 80 kubikare som dom kallades
för på den tiden. Ännu mer självklart var att dom snygga röda var slutsålda så
det fick bli en "ful" blå istället. Att det skulle vara en Suzuki var inget svårt val
då Silverpilen var var en gammal hoj, likaså Blue Stinget, Blue Arrow mm. Dom enda som egentligen kunde
konkurrera var Zundapp KS100 och Bultacon, men det var ju inga Suzukis... Med tanke på att man kunde sätta
i en fjärde växel och köpa Mc cylinder mm till M12S och med lite mer filning så gjorde den
100 km/tim så måste ju 80cc vara en ännu större fartupplevelse, vilket det vart! Det hela
slutade i alla fall med en otäck trafikolycka och benbrott på fyra ställen. Efter det så
vart det Vespa Popolino på 125cc, man kunde ju åka lite mera snyggt klädd och tjejerna tyckte
det var kul med en Vespa, man hade då börjat förstå att tjejer inte bara var till för
att titta på....
Jag har i alla fall i många år hoppats på att jag skulle stöta på en K11 men det är
inte lätt då dom oftast hade kort livslängd, som min, slutade på skroten efter en trafikolycka.
Idag är vi ett gäng gubbar där jag är yngst och Berra äldst som träffas varje torsdag
och äter lunch ihop, alla är motorcykel entusiaster. Vid en lunch i höstas så sa jag att jag
skulle gärna vilja ha en 80 kubikare igen och då säger Berra, han heter Bertil Persson och är
snart 80 år samt levande motorcykellegend, jag har en sån stående nånstans. till saken
hör att Berra har så många hojar att han inte vet riktigt hur många det är. Han letade
i alla fall reda på var han hade den och vi åkte dit. Den är i ett klart misserabelt skick men
ändå renoveringsbar så efter lite utbyte av en försummlig summa pengar så vart jag
ägare till en K11 1967, blå till färgen. Berra har haft den sedan 1969 och det var hans flickvän
(på den tiden) som körde den. Senare så fick barnen den för att ha och leka med på
landet så den har fått mycket stryk tyvärr och en hel del saknas. Men den har bara gått
ca 600 mil totalt så den är inte slut! Jag ska renovera den på samma sätt som jag gjorde
med T250 fast det lär nog gå åt betydligt mer reservdelar till K11an! Här är några
bilder på hur objektet ser ut. Nu kör vi!
The story about the K11 goes as far back as 1967 when I was 16 years young. After riding a M12S moped (in Sweden
a moped is a 50cc motorcycle with 1hp and max 30km/hour without drivers license) it was time for drivers license
for lightweight motorcycle. Of course it had to be a Suzuki 80 cc as they were called at that time, furthermore
of course the red beautiful ones were sold out and only the blue "ugly" ones were left so it had to be
a blue one. Why it had to be a Suzuki was very simple, the other Swedish bikes were too old and low tech, the only
ones that could compete were the German Zundapp KS100 and the Spanish Bultaco, but they where not Suzukis... You
could install a fourth gear in the gearbox and buy a motorcycle cylinder and with some porting get the M12S up
to 100 km/hour (62,50 mph). It just had to be an even more powerful experience, which it was... The whole thing
ended with a nasty traffic accident and a leg broken at four places.. After that I turned to a 125cc Vespa Popolino.
You could wear smarter clothes and the girls liked the Vespa, at that time I had begun to realise that girls were
more than just to look at...
Any way, I have for many years been looking for an K11 but it is very hard to find any as there were not so many
sold and they often had a short lifespan, most of them ended up as mine, at a junkgyard after an accident.
Today we are a gang of old men, I am the youngest with 50 and Berra oldest with nearly 80. Every Tuesday we eat
lunch together, we are all motorcycle entusiasts. At one lunch I said that I would like to get an K11 and Berra
said that 'I think I have one somewhere'. Berra, who's real name is Bertil Persson and is a still living legend
in the motorcycle world, has more bikes than he can count to. He was one of the worlds most famous frame builders
for road racing bikes and competed with three wheeler, sidecar bikes. A week later he had found the K11 and for
a modest amount the K11 was mine. It sure is in a very bad condition with many parts missing but it has only run
about 6000 km and is a real K11. Berra has owned it since 1969 and his girlfriend (at that time) was riding it.
Later his kids had it as a toy out at the summer place, it sure had to take a lot of beating then.
I will restore it in the same way as I did with the T250 but this one surely needs more spares! Her are some pictures
over the object. Hang on here we go!
Vänster sida:
Så här ser eländet ut, ingen vacker syn men renoveringsbar.
The wreck looks like this, not a beauty but restorable.
Höger sida:
Samma sak här.
Same thing on this side.
Framifrån:
Det finns lite att göra...
There is some work to...
Bakifrån:
Finns lite att göra här med. Notera den nya nummerskylten som numera är gjort i aluminium som dom
gamla var. Visserligen hade min en i plast med B nummer.
Some work to do here to. Look at the new registration plate that now is made in aluminium just as the old ones
were. In fact mine originally had an plastic plate that started with a B (meant Stockholm outside the city area).
Tank med pysslingen:
Dekalen på tanken är den så kallade BP gubben som även kallades för pysslingen, han
ska få sitta kvar!
The decal on the fueltank is the old BP man (British Petroleum), back then he was nicknamed 'Pysslingen' ( the
little handy man), he will remain there and ride again!
Mätarställningen!:
Den har faktiskt bara gått ca 600 mil, även om dom varit tuffa.
In fact it has just covered about 6000 km, even if it has been tough kilometers.